Fredrika Carlsén, praktikant i utvecklingsteamet på Elastx, delar sina tankar om LIA.
“Det är på LIA:n man verkligen lär sig” är en fras man hör ofta på yrkeshögskolan. Efter tio veckors praktik kan jag intyga att det stämmer - det är under praktiken man lär sig hur man jobbar som utvecklare.
I oktober lämnade jag skolbänken på Nackademin för att ha min första praktik som frontendutvecklare på Elastx. Under utbildningen lär man sig de viktigaste koncepten och verktygen för att jobba som utvecklare. Man skrapar lite på ytan för att ha en uppfattning om vad saker och ting innebär. På praktiken sätts allt detta in i ett sammanhang - hur det är att jobba agilt enligt scrum, hur en kodbas är uppbyggd från backend till frontend, mängden verktyg som finns tillgängliga och vikten av kodstandard. Ja, det är definitivt på praktiken man lär sig - men det förutsätter att man lagt grunden innan. Jag är glad att jag la ner mycket tid på att lära mig JavaScript under första året, eftersom det har varit viktigt för att klara av min praktik.
Med det sagt så är det ändå ganska läskigt att komma som praktikant till ett företag med olika projekt och kodbaser i storlekar man bara hört talas om. Ens egna skolprojekt framstår som just det - gulliga små skoluppgifter.
Att lära känna företagets webb
När jag kom till Elastx hade webbsidan precis genomgått en refaktorering. Första dagarna ägnades därför åt att leta buggar och lösa dem, på egen hand och tillsammans med min handledare. Det var mycket skärmdelning och ännu fler frågor. Vad gör den där funktionen? Hur hänger frontenden och CMS:et ihop? Var kommer “data” ifrån? Vad händer om jag råkar ha sönder något?
I början kändes själva storleken på kodbasen överväldigande. Så många rader kod. Hur navigerar man i det? Var börjar man ens?
Svaret är, ganska självklart, men ändå: man bara gör det.
Den inledande nervositeten la sig så småningom. Mängden kod är förstås större än jag tidigare sett, men beståndsdelarna är ändå desamma. Det var en häftig känsla när det klickade till och jag insåg att jag fattar. Inte allt förstås, men tillräckligt för att veta på ett ungefär var jag ska börja googla.
Paus för reflektion
Att gå från total nybörjare till att börja bottna i rollen som utvecklare handlar inte bara om att kunna skriva kod. Det handlar också om sammanhang, att förstå hur saker hänger ihop och framförallt att kunna identifiera vad det är man inte förstår så att man kan ställa rätt frågor och söka på rätt saker. När jag valde att sadla om till utvecklare var jag rädd att min relativt otekniska bakgrund (inom humaniora och service) skulle vara ett problem. Jag märker att jag har vissa kunskapsluckor, men det är inte så jobbigt som jag befarade.
Visst, det krävs en stor portion tålamod och det är en konstant övning i ödmjukhet att inte ha full koll på allt, men jag har hittills bara mött uppmuntran när jag ställt (mer eller mindre) dumma frågor. Faktum är att det är omöjligt att kunna allt. Inte ens den mest seniora utvecklaren har koll på allt. Med det i åtanke känns det helt okej.
Att lära känna Elastx
Eftersom jag är lagd åt det nyfikna hållet riktades frågor även utanför dev-teamet. Vad är OpenStack? Kubernetes? Hur ser systemet ut för kund? Vilka typer av kunder finns? Vilka projekt ligger i pipelinen? Jag förstod kanske hälften av svaren, men det gjorde inte så mycket - att höra människor prata om sådant de brinner för är bland det bästa jag vet. Det visade sig också vara ett jättebra sätt att lära känna företagets tjänster - och människorna som jobbar med dem.
För det är ju människorna som är grejen. Det är en ynnest att få umgås med och lära sig av folk som är inte bara är extremt kompetenta utan även snälla, roliga och alldeles underbart nördiga.
Jag är så himla glad att ha hamnat just här.
Höjdpunkt: när jag fick följa med ut till en av datahallarna och racka ur en server och skruva på saker. Är mycket glad att ingen berättade vad delarna kostade förrän efteråt.
Lågpunkt: det tog mig flera veckor att förstå hur microvågsugnarna på kontoret fungerar.
Tre snabba
- Vad förväntas av en praktikant?
Att man hänger med på vad teamet gör, ställer frågor och tar ansvar för sina egna uppgifter.
- Vilka var de största utmaningarna?
Impostor syndrome är en grej. Det finns så mycket man vill/behöver lära sig att det är lätt att bli överväldigad. Det gäller att andas djupt och ta en sak i taget.
- Hur är det att vara tjej på en mansdominerad arbetsplats?
Det känns bra att kunna väga upp samtalsämnen som krypto och elbilar med tjejiga saker som nagellack och true crime.
(Skämt åsido - det råder en varm och välkomnande kultur där allas olika egenskaper och kompetenser får ta plats)